Enligt kristen tradition led den helige Johannes martyrdöden och halshöggs av kung Herodes på begäran av sin dotter Salome. Herodias, kungens hustru, ville vanära Johannes även efter hans död och beordrade därför att hans huvud skulle begravas skild från hans kropp. En tjänare som visste var huvud fanns begravet valde då att i smyg förflytta huvudet och begrava det på nytt uppe på Olivberget. Där förblev det begravet fram till dess att två munkar återfann huvudet efter en uppenbarelse av Johannes under 300-talet. Huvudet kom sedan på avvägar och begravdes i Emesa (dagens Homs i Syrien) där ett kloster byggdes kring grottan där huvudet var begravt.

Huvudet återfanns en andra gång under 400-talet och fördes från Emesa till Konstantinopel. Vi känner till detta från en beskrivning av Arkimandrit Markellos av Emesa och från den helige Simeon Metaphrastes beskrivning av den heliga Matronas liv. Enligt Arkimandrit Markellos beskrivning återfanns huvudet den 18 februari 452 och att biskop Uranius av Emesa godkände vördnaden och överförandet till en kyrka dedikerad till den helige Johannnes en vecka senare den 26 februari. Dessa händelser, tillsammans med det första återfinnandet, åminns idag den 24 februari (8 mars) av den Ortodoxa kyrkan. Efter en tid förflyttades huvudet till Konstantinopel där det förvarades fram till ikonoklasmen då man förbjöd såväl vördandet av reliker som ikoner. För att bevara huvudet förflyttades därför huvudet till Komona, i dagens Abkhazien, som är den plats där Johannes Chrysostomos dog i exil 407. Efter ikonodulernas (de som var för ikonvördnaden) slutgiltiga seger på mitten av 800-talet återfördes huvudet till Konstantinopel igen. Den Ortodoxa kyrkan åminner den händelsen som det tredje återfinnandet av Johannes vördnadsvärda huvud och firar det den 25 maj (7 juni).

Den helige Johannes kropp fick en annan historia. Enligt ortodox tradition begravdes hans kropp i den samariska staden Sebasteia. Då evangelisten Lukas predikade i staden gav de honom reliken av den helige Johannes högra hand som var den hand som hade döpt Herren Kristus. Evangelisten tog med sig reliken till staden Antiokia där den förvarades fram till dess att muslimerna intog staden, då en diakon vid namn Job flyttade den till Kalcedon och därifrån till Konstantinopel år 956. Ännu år 1200 finns vittnesbörd om att handen fortfarande fanns i Konstantinopel, i det kejserliga palatset, vilket omvittnas av pilgrimen Dobrinja, som senare blev ärkebiskop av Novgorod och därefter helgonförklarad som den helige Antonij. Ett senare vittnesbörd intygar att handen fortfarande var kvar i Konstantinopel i början av 1400-talet. Då Konstantinopel föll under ottomanerna så låstes många reliker in i imperiets skattkammare, men 1484 omvittnar ”Helgonens liv” att handen gavs bort av sultanens son till riddarna av Rhodos som ett led i att förbättra relationerna, vilket omvittnas av vice-kanslern på Rhodos, Wilhelm Gaorson Gallo. Då riddarna förflyttade sin bas till Malta fördes reliken över dit. 1799 då Tsar Paulus I blev stormästare av Malteserriddarna överfördes handen till Ryssland för att förvaras i kapellet i Gatchina för att därigenom undkomma Napoleons erövring. I samband med Bolsjevikernas maktövertagande 1917 förflyttades handen först till Tyskland och sedan till Jugoslavien och idag återfinns den i Cetinjeklostret i Montenegro.

 

Michael Hjälm,

TD, PhD, Assistant Professor in Eastern and Oriental Christian Studies

Sankt Ignatios Theological Academy, Södertälje, Sweden.

 

 

.